Herr F gör himla god ugnspannkaka. "Det är så himla enkelt" säger han. En kväll tänkte jag, kan han så kan jag och satte igång med att göra ugnspannkaka för första gången i livet.

Av någon outgrundlig anledning kom jag på idén att försöka vara "nyttig". Inte använda mer fett än baconet gav i långpannan. Ersätta vanligt mjöl med 50-50 grahams och dinkelvete. Ha lite bakpulver för fluffets skull.

Jo jävlar. Resultatet blev riktigt äckligt. Platt, tråkigt och en långpanna som aldrig nånsin blir sig själv lik igen.

Av än mer outgrundlig anledning bestämde sig E för att frysa in resterna, på pin tji får jag förmoda. I måndags tinade jag upp ena delen bara för att konstatera att det om möjligt blir ännu äckligare med mikrovärmd äcklig ugnspannkaka.

Skam den som ger sig. Idag fick jag min hämnd. Jag tänkte som så att det inte var något fel på råvarorna i pannkakan. Bara på min nyttighetsambition. Så;

God äcklig ugnspannkaka

• Tina infryst, platt, stabbig och ganska motbjudande ugnspannkaka
• Skär pannkakan i 2cm stora kuber
• Hetta upp en stekpanna ordentligt, smält 50g (eller varför inte 100g?) smör.
• Stek pannkakskuberna frasiga och sockra i pannan då och då så att det blir en härligt karamelliserad yta.
• Avnjut med lingonsylt och en Nils Oscar Kalasöl. Känn triumfen.
  

Nu drar jag till Chamonix och åker telisar, käkar crepes med kruttorr cider och dricker oförsvarliga mängder sunkigt franskt 3-euros bordsvin. Kanske slinker ner en eller annan ost också. Prognosen pekar på snöfall idag och i morgon med puder på söndag. Oh well - hörs om 1½ vecka.

Efter tonfisken och rieslingen med sin höga sälta och syra var det dags för något mer örtigt och allmänt matvänligt. Vi bestämde oss för att satsa på en lätt ekad Sauvignon Blanc från Bordeaux, Chateau Coucheroy (Pessac-Léognan) och till denna bjuda på mat med högre grad av gröna smaker från växtriket.

Vi landade till slut på Lättgravad halstrad lubb, grönärtpuré, rostade pistagenötter, buljongkokt gulbeta med ärtskott och rödbetsgroddar.

Receptet i korthet:

• 600gr lubb
• Gulbetor
• Gröna ärtor
• Citron
  
• Fiskbuljong
• Pistagenötter
• Ärtskott
• Rödbetsgroddar
• Grädde
  

Bena ur lubben. Skär i portionsbitar, lättgrava genom att salta och sockra (50-50) på båda sidor och låt ligga i minst 20 minuter. Skala gulbetorna och låt koka i fiskbuljong tills de är mjuka men har lite tuggmotstånd kvar. Koka grädde, fiskbuljong och ärtor, smaka av med salt, vitpeppar och citronsaft. Mixa till en slät puré. Rosta pinjenötterna. Skölj ärtskotten och rensa rödbetsgroddarna (de har grusiga små brunsvarta korn som är mycket obehagliga att få mellan tänderna, ta bort dom). Skölj sen groddarna (skölj inte först då får du rödbetsdreadlocks att försöka reda ut).
Lägg upp som på bilden och servera!

Detta är för övrigt mitt första försök med att använda Google Docs för att skriva blogginlägg. Grymt smidigt!

I lördags hade jag och Koffe äran att laga mat på en möhippa. Vi bestämde oss för att utgå från ett antal viner, och sen bygga upp rätter kring vinerna - 2 vita, 2 röda och ett sött.

Till första rätten hade vi bestämt oss för en frisk, tysk, mosel-riesling vid namn Rotliegender Schiefer Riesling Trocken 2005 (Mosel-Saar-Ruwer, 7200 84kr). Rätten skulle således kräva både syra och sälta för att få ner syran i vinet till harmoniska nivåer. Efter lite research hittade vi den perfekta kombon; röksaltrimmad blåfenad tonfisk med vaktelägg, äppel-, dill- och forellromssallad med kaprisemulsion. De klassiska råbiffingredienserna finns där - ägget, kaprisen och löken (i salladen), men med forellrommen och äpplet kommer saltet och syran upp i en nivå som möter vinet på ett riktigt trevligt sätt. Lättlagat också, om man bortser från att skira vakteläggen som kräver en lätt hand (Koffes alltså).

Nåväl - receptet (6 portioner):

• 300 gr blåfenad tonfisk
• 6 vaktelägg (+2 om du är osäker på skirningsförmågan)
• en schalottenlök
• ett grönt äpple (granny smith)
• röksalt av ek
• dill
• småsallad
• forellrom
• emulsionen: en äggula
• emulsionen: en halv dl olivolja (hyfsat neutral, alternativt rapsolja)
• emulsionen: 1-2 msk kapris

Rimma tonfisken i 15 minuter i 5% rimlag gjort på röksalt och vatten. Finhacka tonfisken och lägg upp med monteringsring. Skira vaktelägg, lägg gula i sitt skal mitt på fisken (snyggt!).
Kör emulsionen i mixer tills den gått ihop sig, dutta på tallriken. Hacka lök, tärna äpplet fint och gör en lök-äpple-dill-småsallad-sallad, toppa med forellrom.

Avnjut med rieslingen som bör hålla ca 12 grader. Klart!



Den blåfenade tonfisken är hårt fiskad och bör användas så lite som möjligt. Till denna rätt finns det dock (mig veterligen) inget vettigt alternativ både av livsmedelshygieniska skäl och smakskäl - dessutom räcker det med 250gr för 6 pers. För övrigt hotar Koffe med att tvinga oss att laga Gädd-Sashimi nästa gång. Ugh.

Etiketter: möhippa, tonfisk

Regeringsgatan, kl 09:50: En kö ringlar sig från Passagen till Hamngatan - likt en brödkö i Moskva anno 1980. De flesta köande ser trötta ut, några förväntansfulla. Några gråter ut över mobiltelefonen i frustration över sin knappa situation.

Men det är inte bröd som efterfrågas, utan andra produkter från världens jordbruk - malt, korn, Vitis Vinifera och potatis. I flytande form.

Vår av vissa högt vördade hommage till Sovjetunionen, Systembolaget, har nyhetssläpp för Mars. I sin frikostighet har man till exempel tagit hem hela 24 flaskor Les Terasses 2002 (Priorat) för pöbeln att dela på.