Under ledning av Åke Nyholm får 60 munskänkar prova på viner från Valtellina), en alpdal i Lombardiet och ett av Italiens nordligaste distrikt. Vinvalet är mycket pedagogiskt - 6 viner från 3 producenter, varav två viner bara skiljer sig i årgång. Vi får alltså insikt i både producent-, vinstil- och årgångsskillnader.

2006 Inferno Riserva Valtellina Superiore, Aldo Rainoldi

Kvällens första glas har en sammansatt doft med viss utveckling och bra koncentration. Röda bär, körsbär och rostade fat.

Hög läskande syra och förvånansvärt modesta tanniner. Bra längd med lite bittert, alkoholvarmt slut. Initialt lite snipig frukt men öppnade upp trevligt under kvällen. Med ett pris på nära 400 spänn (privatimport) är detta dock rena rånet. (14-15/86-88p)

2007 Le Tense Sassella, Valtellina Superiore, Nino Negri

Le Tense är ju som bekant historiskt sett kanske det vin som gett mest bang for the buck på bolaget. Jag har inte provat det på länge och såg fram emot att se hur det står sig i konkurrensen.

Le Tense bjuder på en öppen, rätt bussig sötfruktig doft - drottningsylt i nebbiolotappning med inte så lite vaniljtoner på toppen. Gott om ek i dess träigaste form. Attacken är makabert bitter och ekig, rentav malörtig. Fruktfattig, överekad och kort. Enda förmildrande omständigheten är en bra struktur med schysst syra och tuffa men ändå inte för torra tanniner. I am disappoint. (13/84p)

2006 Fay Carterìa, Sandro Fay

Fay 2006 ger kvällens mest typiska nebbiolovibbar. Klassiskt aromspektrum - slånbär och lingon toppat med lite violgodis. Lite örtiga minttoner och antydan till utveckling kompletterar och gör det hela till ett nose-wine. I munnen har vi en i jämförelse rätt tam syra som i kombination med ganska grova torra tanniner ger ett ganska obalanserat intryck. Tyvärr liksom i de två tidigare också ett ekbittert avslut. Kan säkerligen bli bättre om några år. (14/86p)

2005 Fay Carterìa, Sandro Fay

2005an av samma vin visar upp en helt annan sida - här har vi en rätt mogen, komplex tobaksdoft och god hallonviolfrukt. Vinet känns som att det är perfekt i sitt mognadsfönster. Med bra balanserad syra, väl integrerad ek, avsaknad av bitterhet och schysst längd är detta kvällens vin. (15-16/89-90p)

2007 Sfursat Ca’Rizzieri, Aldo Rainoldi

Sfursat är är en vinstil som i tillverkningen påminner om Amarone - druvorna torkas delvis innan vinifieringen för att koncentreras. Det är dock inte mycket annat som liknar Amarone - Sfursat är en kraftigare nebbiolostil med bibehållen elegans medan Amarone i jämförelse är tungt och klumpigt (generellt sett).

Kvällens första Sfursat flyttar oss nästan bort från Italien hela vägen bort till Norra Rhône. Komplex syrahlik doft med stall, kompakt björnbärsfrukt, örter och kryddor, jord och ordentligt animaliska undertoner. Funkig och kul!

I munnen förvånansvärt sötfruktig, mycket koncentrerad men samtidigt elegant och slank. Bra, hög syra och ordentligt sträv med mogna finfördelade tanniner. Lång och god avslutning utan antydan till bitterhet. Hade kunnat vara kvällens vin om det inte vore för att priset i Sverige är helt uppåt väggarna när det ligger strax under 600 riksdaler. Snittpriset utomlands enligt Wine-Searcher är 297 kr och det känns betydligt rimligare. (15-16/90p?)

2007 Sfursat 5 Stelle, Nino Negri

Så till det vin jag verkligen sett fram emot - aldrig provat men väl tittat på många gånger på månadssläppen. Namnet är på något sätt coolt, kanske för att det låter som en industrisynthgrupp från glada 80-talet.

S5S har en stor, öppen och komplex doft med massor av koncentrerade bär - tranbär, blåbär, lingon och viol kryddas med lakritsmineraler. Sen ordentligt med rostad ek ovanpå och så lite flyktiga aromer av nagellack. I munnen massor av kraft i en fortfarande elegant kropp. Oklanderlig struktur med ordentlig syra och strävhet som säkerligen kan ge vinet minst 15 år på rygg.

Problemet är eken - den ligger helt ovanpå och stör enormt med popcorntoner, hasselnötter och smör. Det som stannar i munnen efter att frukten klingat av är närmast identiskt med eftersmaken på en vit, högklassig, hårt ekad Bourgogne. Utan tvekan är det en dyr fatbehandling men i dagsläget nästan helt onjutbar.

Det som imponerar är producentstilen. Det är ingen tvekan om att Le Tense och S5S är från samma producent - syrorna och ekbehandlingen är väligt lika och nog är Le Tense lite S5S Light.

Galloni ger vinet 94 poäng och kallar det "a drop-dead, gorgeous wine". Jag hoppas han får rätt om 10 år men tills dess får mitt omdöme bli cirkanitti. (16/90p)

Sammanfattningsvis får jag säga att jag har lite blandade känslor. Jag hade väntat mig mer ren frukt och mindre ek - majoriteten av vinerna är kraftigt överekade på bekostnad av frukt och njutbarhet. Varför man t.ex. vill fläska på med 16 mån ny ek i S5S är för mig inte helt begripligt - tanninerna är redan koncentrerade med den ökade skalmassan och vinet skulle rent doft- och smakmässigt klara sig väldigt bra utan ekmanipulation.

Mer ren frukt åt folket.

Etiketter: nebbiolo, valtellina