För sådär en 5 år sedan fick vi en blandlåda riktigt trevlig Amarone i present. Lådan kom att bli startskottet på ett vinintresse som snabbt fick sig en boost av Munskänkarnas ettbetygskurs. Där fick vi minsann lära oss att bli frankofila - och den egna smaken stöptes om fullständigt inom loppet av 4 veckor då Frankrikeavsnittet gick av stapeln.

Det var under dessa fyra veckor jag först hörde talas om de fem stora - Mouton-Rotschild, Lafite-Rotschild, Latour, Margaux och Haut-Brion. Endast Mouton fanns i min sinnevärld, men då som ett perfekt sätt att avslöja skurkar, om man heter James Bond och skickar räkningen till M.

James Bond: The wine is quite excellent. Although for such a grand meal I would have expected a claret.

Mr. Wint: But of course. Unfortunately our cellar is poorly stocked with clarets.

James Bond: Mouton Rothschild IS a claret. And, I've smelled that aftershave before, and both times - I've smelled a rat.

Kvintetten från Bordeaux västra strand anses av många vara världens bästa viner. Marknaden anser det definitivt med flaskpriser på nånstans mellan 2000 och 12000 kr beroende på årgång. Att prova ens ett av slotten är stort - att ha alla fem framför sig är nästan overkligt.

Det var nog många som gnuggade ögonen när munskänkarnas inbjudan kom i december: "Wow, prova Bordeaux från 1989 - kul. ...hold on, det står ju Haut-Brion!...och Latour...och...och...och...." Otroligt med en förening som kan anordna en dylik tillställning för helt vanliga dödliga - utan treställiga sifferbeteckningar eller hemligt agenteri!

Att prova viner i denna högsta av klasser är inget man gör var dag. Referenserna är få, och vinerna på en nivå som definitivt inte underlättar bedömningen. Hela poängen med att vara världens bästa slott är ju att göra viner som både som unga och med åren är balanserade, harmoniska, eleganta och inte bråkar med en åt nått håll - och när vi pratar Bordeaux är inte heller volymen på någon av komponenterna särskilt uppskruvad jämfört med andra stora viner och distrikt.

Jag tillbringar kvällen före med vinlitteratur och blindtester med doftorglarna - spikar 90% av småflaskorna E skickar till mig och känner mig väl förberedd för att spika både slott, druvblandningar och skostorlek på skördearbetarna.

I kvällens första glas hamnar en härligt tät essens med djup, tegelaktig, rubinröd färg. Tätheten finns också i doften - den är djup, mogen och sammansatt. Det är rejält svårt att plocka ut enskilda noter men med tålamod kommer både rostat kaffe, de förväntade svarta vinbären och cigarrlådan som stått lite väl fuktigt. Över det hela vilar krutdamm - en riktigt trevlig mineralton där bordsvännerna har andra ord än krut men vi vet alla att vi menar samma sak.

Väl i munnen bjuder vinet på både bra och dåliga nyheter; det första som slår en är en len nästan sammetsmjuk känsla av fina integrerade tanniner och snygg elegans. Men, syran - den som ska bära upp kreationen - är ganska långt från att lyckas. Nu är jag visserligen syrajunkie, men även med hänsyn till det fattas det syra.

Vad är det då? Än så länge, no idea whatsoever.

Tvåan är en bra bit mörkare i färgen än ettan. Mörkt röd, med tegel ut i den faktiskt något glesa kanten. Doften är inte lika sammansatt som hos #1, den är öppnare och ger fler komponenter. Jag plitar direkt ner viol, följt av den för vinprovare välkända frukten "fruktig". Mjölkchoklad, Kungen av Danmark och lite blandlakrits är med också, och åldern ger både mogen kitt-ost och läder.

Strukturen i detta vin är i mitt tycke ett snäpp bättre än ettan. Kraftiga men trevliga tanniner, högre syra och en riktigt, riktigt cool laserfokuserad svartvinbärsfrukt.

Nån gissning nu då? Violen leder direkt tankarna till Margaux som har relativt stor andel Petit Verdot, men det skulle kanske också kunna vara Lafite som jag av litteraturstudierna kvällen innan lärt mig är "Pauillacs Margaux".

Vin nummer tre bryter av färgskalan med en nästan brunsvart, mycket tät färg som för tankarna till PX anno 1971. Doften är öppen och jag skriver i ren tacksamhet "bussigt". Även här gästspelar Kungen av Danmark med svarta vinbär - i detta vin får vi också för första gången en tydlig mintton.

Smaken på trean är nästan rustik. Tanninerna är kraftiga på gränsen till grova, kroppen slank och mycket elegant. Laserbären finns även här och vinet formligen skriker "JAG ÄR FRÅN PAUILLAC!". Men vilket det är - ja det har jag ingen aning om.

Fyran har en härligt klar, transparent djuprödsvart färg som för tankarna till en tät Bourgogne eller kanske en Nyavärlden-Pinot. Doften ger denna gång den välkända frukten "röd frukt", massor av mognadstoner, cederträ, stall och gummi. Jag tycker mig ana en mikroskopisk smygkork men bestämmer mig för att det nog är en del ek kvar att integrera.

Kvällens första (och enda) besvikelse kommer vid provsmakningen - givetvis är det slankt, snyggt med riktigt schysst syra och så, men tyvärr - i jämförelse med de andra vinerna på bordet ter sig vinet lite platt och ger bara en medellång eftersmak.

Nu så börjar bilden klarna lite om vad som finns i glasen, detta vin är av de hittills fyra provade det minst kraftiga och mest "burgundiska". Det borde med andra ord vara Margaux, som av min vinbok kallas "Bordeaux Bourgogne". Det ger också att tvåan skulle kunna vara Lafite om än baserat på mycket lösa gissningar.

Kvällens kioskvältare finns utan tvekan i glas nummer fem. Redan färgen skvallrar om att nu är det Bra Skit i glaset. Vinet är tätt, tätt med massiv koncentration ändra ut i kanten. Doften är fyllig, komplex och lite svettig med röd frukt - både vinbär och plommon. Här finns också tobak, pinje och en hel del mognadstoner.

Jag blir helt tagen av vinets struktur - det har otroligt häftiga tanniner. Det är ordentligt strävt, men istället för sandpappersanalogier är det mer som om friktionen helt plötsligt bara ökat i munnen. Syrorna är perfekta och vinet ger en mycket stor och fyllig upplevelse utan att för den skull mista minsta lilla elegans. Vi har också kvällens första 60-plussare - kanske rentav 90; eftersmaken stannar i minuter och det är riktigt riktigt häftigt.

Det råder ingen som helst tvekan om att detta är Haut-Brion, årgångens största vin och antagligen välförtjänta 100 poäng av Parker. Själv tycker jag inte riktigt att det slår Pavie 2005 (eller 2000), men att detta är ett absolut världsklassvin är solklart.

Dags att sy ihop slutgissningarna och eftersom det mest är "wet finger approach" på vinerna 1-3 så bestämmer jag mig för att nöja mig med att utnämna dom till kvällens Pauillac-viner.

Facit, med min "fet nypa salt"-poängbedömning:

#1 - Château Mouton-Rotschild 1989 (92p)

#2 - Château Lafite-Rotschild 1989 (93p)

#3 - Château Latour 1989 (93p)

#4 - Château Margaux 1989 (91p)

#5 - Château Haut-Brion 1989 (97-98p)

Som avslutning går jag, N och F till Saddle & Sabre för lite debriefing i cowboyromantisk miljö. Med varsin Sierra Nevada IPA i glasen ställer vi oss den oundvikliga frågan:

"Var det värt det?" (med referens till att en provning av denna kaliber inte är helt gratis)

Efter lite diskussioner så bestämmer vi oss för att - jo, det var det. Men kanske inte för smakens skull - utan för erfarenheten och kunskapens.

Sen är det ju rätt skönt för plånboken att inte gå från en provning av denna kaliber med en glansig "måste...ha...mer"-blick...