...frankofilens och resten av vinbloggvärldens uppgörelse med avdankade och förslappade vinskribenter? (Läs kommentarerna!)

Äntligen verkar det kunna hända något positivt för våra modiga svenska vingårdar. Moderatstämman vill tillåta gårdsförsäljning av vin och likör, direkt från producenten.

Äntligen. Det lämnar dock en riktigt sur smak att stämman tog beslutet mot partistyrelsens vilja. Hur tänker partistyrelsen egentligen?

Vi får hoppas att detta även kan ge landets många underbara mikrobryggerier möjlighet att sälja sin öl direkt på plats.

Lite länkar:
På Föreningen Svenska Vinodlare kan man få mer information om vingårdar i Sverige och länkar till föreningens vinodlande medlemmar. Besök också Blaxta Vingårds* hemsida - fantastiskt kul att vi i Sverige kan producera så bra vin.

För en hyfsat omfattande lista på svenska mikrobryggerier så finns förstås Wikipedias Mikrobryggeri-sida.

* Lite kuriosa: Blaxta använder sig av oympade viniferastockar. Verkar som om den enda vinlus som finns i Sverige (än så länge) är digital. Mer om vinsjukdomar i Sverige här.

Tillbaks från presslunch med Melker & Danyel & Co, avnjuten i deras nästan färdigställda matsal.

Lika bra att säga det med en gång: Le Rouge kommer bli en succé. Lokalen är grymt cool med sina knallröda textilier som bäddar in det gamla källarvalvet i en riktigt underbar Moulin-Rouge-känsla. Dimmat ljus från röda små taklampor och ett femtiotal unika bordslampor gör också sitt för stämningen. Tygerna dämpar ljud från omkringliggande bord och akustiken i lokalen verkar optimerad för att ge ett klassiskt, nästan filmlikt bakgrundssorl ackompanjerat av passande fransk musik.

Både Alice och Lisa lär väl skriva utsvävningar om maten så jag nöjer mig med att konstatera att lunchen - med Pocherat lantägg med skogssvamp, sidfläsk och dragonmoussline till förrätt, Mälargös med champagnesås och citrusstekt fänkål till varmrätt, och Äppelgalette med calvadosglass - gav definitiv mersmak.

Till förrätten serverades en kul, nästan tropiskt fruktig men ordentligt syrlig Soave som parerade det svåra ägget med mycket gott resultat. Gös-vinet får väl sägas bekräfta ambitionen att servera "smaker vi känner igen" - vinet var nämligen allas vår Gobelsburger Grüner Veltliner, otroligt gott men kanske inte det mest överraskande. Till den jättegoda efterrätten serverades en Chateau Menota 2005, som med lite kryddighet och ganska hög syra fungerade bra till äpplet.

Jag fick en liten pratstund med Sören Polonius, chefssommelier och SM-mästare i sommellieri förra året. Han var lite trött i kroppen efter att ha kånkat in närmare 5 ton (!) vinflaskor i vinkällaren dagen innan, fördelat på cirka 4-500 olika sorter. Vinlistan på Le Rouge fokuserar på gamla världen, och bjuder på både "vertikaler" i stil med ett flertal årgångar från samma (klassiska) producent, men även överraskningar som t.ex. torr Tokajer och högklassig Riesling från Slovakien.

Le Rouge kommer servera en fix-pris meny bestående av 5 rätter, som byts en gång i veckan utifrån råvarutillgång och säsong. Till menyn kommer vinpaket erbjudas, och givetvis byts det också ut med samma frekvens som maten. Prismässigt kommer vinerna på Le Rouge hamna strax under F12s nivå, med viner som spänner från "basviner" till riktigt sällsynta exemplar som prisar in sig nånstans strax över 10 000 kr flaskan. Som hittat!

Ska bli roligt att besöka Le Rouge "på riktigt" när restaurangen öppnat och kommit igång på allvar. Räkna med att det lär vara rätt så poppis i början.

Få vinintresserade lär ha missat Spaniens nya "kultdistrikt" Priorat som de senaste 10-15 åren fått världens vinskribenter att gå i taket med både 100- och 20-poängare om vartannat. Detta år har vi genom monopolets försorg kunna njuta av Les Terasses och Finca El Puig (nu i ordinariesortimentet), båda viner som i sin prisklass håller ruskigt hög nivå.

Men Priorat är ju old news*. Sporrade av framgångarna i norr börjar fler och fler producenter runt om i Spanien få upp ögonen för att produktion av kvalitetsviner och egen buteljering kan ge betydligt mycket mer klirr i kassan än bulkproducerade viner - i synnerhet på en inhemsk marknad för bordsviner som krymper för varje år som går. Till och med i distrikt som La Mancha (5-liters BiB i träbox, ni vet!?) vågar sig kvalitetsmedvetna producenter på att göra stordåd, som t.ex. Finca Sandoval som fanns under en kort tid på bolaget i våras.

Lyckligt lottad som jag är har kära E ett sommarviste i närheten av Alicante mitt emellan Murcia och Valencia. Området är knappast känt för sina kvalitetsviner, den dominanta ingrediensen här är snarare överförfriskade engelsmän och erbarmligt dåliga risrätter. Historiskt sett har man här producerat enkla bordsviner och vin avsett för försäljning till mindre nogaktade producenter i andra distrikt (t.ex. Rioja) som behöver pumpa upp alkoholhalten i sina egna viner. Men de senaste åren har det börjat hända saker: Tidigare bulkvinsleverantörer har börjat gallra i vingården, skördeuttagen har minskats dramatiskt och man har, inspirerade av Priorat, börjat odla en del franska (världs-?) druvor som kan ta ner och runda av de annars så alkoholstinna vinerna som tidigare gjorts uteslutande på druvan Monastrell**.

Egentligen är området omkring Alicante tre olika DO; Alicante, Jumilla och Yecla (klicka på länkarna för Cellartrackerbetyg per producent) men de ligger inom 5 mils radie och har i stort sett samma förutsättningar. I alla tre distrikten finns numera kvalitetsproducenter som kan mäta sig mycket väl med föregångarna i Priorat, men av dessa är det en producent som skiljer sig från mängden och vars framgångar alla försöker upprepa; Bodegas El Nido.

Bodegas El Nido ligger en bit utanför staden Jumilla och har rekryterat Chris Ringland från Barossa Valley som vinmakare. Herr Ringland gör hemma i Oz bl a det självbetitlade Chris Ringland av 100-åriga shiraz-stockar. Av detta vin produceras mellan 700 och 1000 flaskor om året, och med 100 poäng av Parker så förstår ni att, tja, det är inte världens lättaste uppgift att på tag på en butelj. I Jumilla försöker man med Bodegas El Nido upprepa framgången, och producerar två viner, förstavinet El Nido (boet) resp andravinet Clio. Av El Nido produceras ca 2000 flaskor årligen, och man handplockar de översta druvorna på klasen. Av Clio görs omkring 6000 flaskor, och här hamnar druvorna som inte fick vara med i boet. Båda vinerna har tagits emot med öppna armar av (framförallt den amerikanska) vinpressen och ligger nånstans mellan 95-98p i recensioner.

Med tanke på den låga produktionen lär det dröja innan vi får se dessa viner i Sverige (monopolet har idag hela 5 sorter från Jumilla och bara en som är ok). Inte heller i Spanien är det särskilt lätt att få tag på dom - nästan hela sortimentet säljs direkt på export till USA-marknaden. Vill man prova och är i närheten finns dom dock på vinlistan på den utmärkta restaurangen La Finca (€55 för 8-rätters avsmakningsmeny) och har man tur finns det enstaka exemplar på gourmetavdelningen på El Corte Ingles inne i Alicante. El Nido kostar runt €120 och Clion €35. Krogarna har dock nästan inga marginaler på kvalitetsvin - så på La Finca får man ge ca €40 för Clio och då får man en överlycklig och pedagogisk sommelier på köpet. Rekommenderas.

Det ska bli mycket intressant att följa Alicanteområdets utveckling framöver. På bara 7-8 år har man gjort underverk och då har man ändå bara påbörjat experimenterandet med druvor som kompletterar och ger elegans åt Monastrell. Bodegas El Nido har knappast monopol på framställningsmetoden och flera av kvalitetsproducenterna i området har anammat deras mycket selektiva tillvägagångssätt, t.ex. Casa Cisca och Bodegas Sierra Salinas. Dessa viner är både mindre amerikanskt prissatta och dessutom till salu på bodegorna i Alicante. Hur dom smakar återkommer jag till under hösten!


* Om man vill ha mer kött på benen så har senaste numret av Livets Goda en stor och läsvärd Priorat-special. Men då måste man förstås överleva resten av tidningen som är mer än lovligt manschauvinistisk med formuleringar som "Vi ska [...] locka er [...] så att det kostar skjortan. Och då pratar vi inte Dressmanskjortor..." och "Oj, vilken musöppnare!". Gah!

** Det verkar råda viss förvirring kring Monastrell. Den har länge ansetts vara synonym med franska Mourvédre men enligt Wikipedia har ny forskning från UC Davis visat att den i själva verket är samma druva som Riojas Graciano (du har väl inte missat Medievo?). Graciano kallas i Frankrike för Morastell, vilket kan ha orsakat förbistringen nån gång i historien. Å andra sidan finns det dom som hävdar att amerikanarna inte fattat nått och har blandat ihop begreppen fullständigt och att allt bara var ett stavfel som fått oanade proportioner. Men kom ihåg var du hörde det först, om UCD har rätt!

Igår var det svensexa för den gode herr L. Då herr L är en inbiten julbordsfantast föll sig menyvalet naturligt på just ett traditionellt sådant. Som bekant inverkar julbord menligt på vinkonsumtionen, så vi valde att anordna en liten provning av lämpliga aleternativ till julöl.

Kombattanterna:

• Pongracz Brut, lysande bubbel i god, utpräglat mineralig stil som också bjuder på lite jästigt bröd
  
• Codorníu Reserva Raventós, fruktigt och trevligt bubbel
• Hoegaarden Grand Cru, fläskigt, kryddigt & fylligt överjäst ljust öl (8.7%)
  
• Jacobsen Brown Ale, knäckig, kaffe & chokladtonad ale som mest av alla i provningen påminner om ett traditionellt julöl (6.0%)
  
• Rochefort 8, julmustkryddig och medelfyllig som ger gott om julassociationer (9.2%)
  
• Chimay Röd, fyllig, mycket väl balanserad smak där en ganska hög sötma balanseras bra med ordentlig beska (7.0%)
  
• Chimay Blå, mycket kraftig, fruktig och med påtaglig sötma (9,0%)
  

The Verdict
Herr H hade helt rätt om bubblet. Det funkar förvånansvärt bra till sillen, specifikt de "blanka" varianterna som matjes och kryddsill, men även senapssillen blir väl omhändertagen i munnen med lite Pongracz till.
Samtliga ales utom Chimay Blå är mycket bra matdrycker. Chimay Blå funkar inte hela vägen; med ganska liten beska, hög alkoholhalt och en ordentlig restsötma blir resultatet lite för sliskigt till julmaten - däremot är det nog inte alls dumt till Alladinasken från mormor när tomten gått hem (eller däckat, beroende på var i Sverige du firar jul).

Det öl som plockade hem överlägset flest poäng är (något förvånande) Hoegaarden Grand Cru. Detta starkare syskon till vanlig Hoegaarden är inte ett veteöl utan bryggs helt på kornmalt och har dessutom kryddats med apelsinskal och koriander. Det smakar citrus, julkryddor och är mycket balanserat i alkoholen. Ett riktigt kanonöl som går mycket väl ihop med både sillen, korven och köttbullarna. Rekommenderas varmt.

Rochefort 8 har gott om julkryddor i smaken - for good and bad. Det passar väldigt bra till julmaten, men en del av smaken har jag hellre i fast form på julbordet än flytande i glaset. Alkoholhalten är (mycket) hög, hela 9.2%, men alkoholen är väl integrerad och slår inte igenom. Jag skulle dock vilja påstå att en sånhär flaska är ett måste på julbordet. Det är ett intressant och kul öl som garanterat kommer ge reaktioner runt bordet.

Chimay Röd är förmodligen det allra bästa allround-ölet av de provade. Det är fylligt, lite rostad och knäckig karaktär med bra beska. Fungerar kanon till julbordet och torde vara den perfekta kompanjonen till husmanskost i alla dess former.

Jacobsen Brown Ale är provningens sistkomling. Det är gott till maten, men i jämförelse med övriga sorter ointressant. Tonerna av kaffe och choklad är för påtagliga och det hela resulterar i en obalanserad kompott som jag rekommenderar till nattamaten. Langa fram Bullens Pilsnerkorv fram på småtimmarna och njut med en Jacobsen Brown, då lär den vara som bäst.

På mitt julbord har Hoegaarden GC, Chimay Röd och Rochefort 8 hädanefter VIP-platser.